Life of Percival

Slutet gott – allting gott

2007-02-04T21:20:00.001+01:00

Ja, herre Gud. Detta är väl någon slags avbön.

En gång i tiden fanns i mitt liv en fascination för branschtidskriften Resumé, dess taffliga notis- och skvallerjournalistik och inte minst etableringen av Viggo Cavling som en redaktionell frontlinjepajas; en massmedimental metaformos av Buzz Lightyear, Carolina Gynning och promotorn Don King i en och samma person.

Det var inte såpan i sig som var tjuskraften, utan dess interaktion med sin samtid. Det hela utvecklade sig så småningom i mitt eget fall till ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt där marknadsekonomiska hypoteser varvades med evolutionsbiologiska, sociologiska och behavioristiska. Den enkla frågan, på vilken jag sökte ett svar, var hur företeelsen överhuvudtaget var möjligt?

Metoden var dialektisk och min febriga entusiasm som forskare och flitig kommentator väckte sedermera den helt relevanta frågan huruvida jag stod utom eller inom projektets allt luddigare ramar. Das Ding an Sich, sade min gode vän, handledaren och emeritusen, som vid ett avgörande tillfälle lyfte på de buskiga ögonbrynen och betraktade mig på ett obehagligt insiktsfullt sätt jag inte tidigare var bekant med.

Min respons på detta med visdom fyllda påpekande var reaktion snarare än reflektion. Jag intensifierade mitt åtagande och bemötte kritiken, var än den dök upp, med ömsom attack och undflyende, ömsom frekventa insinuationer att ett stort genombrott ”av vikt för människans förståelse av sin existens” närhelst stod att vänta.

Lögnen växte och resultaten uteblev, liksom de nödvändiga ekonomiska medlen för fortsatt vetenskapligt progress. I denna svåra stund, till lika delar bestående av besatthet och påfrestning reagerade jag med mänsklig pragmatism, vilket innebar att jag välkomnade och uppmuntrade alla tecken på annalkande psykisk ohälsa. Det visade sig att ju mer graverande symtomen framstod, desto mer effektivt kunde de utnyttjas för att kontrollera min omgivning. Tick tack, tick tack. Jag utvecklades till en manipulatör av rang och kunde i detta läge föga bedöma de långsiktiga konsekvenserna av denna typ av beteende.

Depressionen slog hårt och ovärdigt. Jag tilläts visserligen komma och gå som jag ville, under förutsättning att forskningen höll styrfart, jag tog min medicinering dagligdags och att jag träffade Kerstin 2-3 gånger per vecka. Det hjälpte faktiskt och banne mig och jag inte till och med kan påstå att jag vunnit någon extra insikt. Skam vore väl annars, inte minst för er som betalat kalaset.

Avhandlingen blev slutligen en lic, vilket jag får se som en ynnest. Det hela avlöpte under stillsamma former med stor respekt för min ”individuella situation” som det uttrycktes. Jag tänker inte dra den för er, 289 sidor och 1549 referenser, kan i all väsentlighet sammanfattas i följande kärnfulla sentens: kvalitet har inget överlevnadsvärde.

Javisst, jag kan skratta åt det idag, inte minst eftersom resultatet av 5 års empirisk och metodologisk Canossavandring i princip kan inhämtas på en 20-minutersrast i någon av landets högstadieskolor eller under fem minuters tittande på valfri kommersiell kanal under prime time. Ironins väsen skall inte underskattas!

Men jag är frisk nu, och det är inte det sämsta. När jag går in på resume.se får jag inga känslor alls. Jag kan till och med skriva kommentarer och med biofeedback hålla tillbaka de fysiologiska reflexerna, om de inte momentant raderas. Kommentarerna alltså. Det rör mig inte ryggen. Jag är en stabil människa. Tro inte heller att jag är bitter eller att jag ångrar mig, varje resa har sin tjusning.

Jag tänker - med, kärlek faktiskt - på tiden som gått och på alla mina vänner: Charterapplåden, DesLyx, andy, Bosse Banan och andra onämnda – som har ställt upp för mig och väglett mitt tillfriskande. Jag önskar er allt det bästa…

Ljuset har återvänt och likaså hoppet.
Bröder, systrar – låt oss våren 2007 gå framtiden till mötes!

PS
I god forskartradition ligger råmaterialet för studierna tillgängliga på denna sida liksom på resume.se, för den som vill undersöka slutsatsens validitet. Men tänk dig för och bevare dig väl. DS

Om problemforumerling, the state of surstromming and Salmo Salar

2006-03-19T17:36:00.000+01:00

Percy – goes gourmé

Sic transit gloria mundi

I min föreställningsvärd är nyhetsdesken på Resumé inte olik ett dignande smörgåsbord fyllt av kallskuret, småskuret och omskuret; allt omsorgsfullt upplagt och smakfullt dekorerat och penetrerat med små intressepolitiskt sponsrade tandpetarflaggor. Och till detta väldoftande nybakt olivbröd, som om Anna själv bakat det i Toscansk skifferstensugn. Och som på vilket cocktailparty som helst är det först när tallriken bågnar och munhålan är överfylld med pepparrotsfyllda marinerade renskavsknytten och Brût de Chevaleresk och annat gott som man ser att det finns ännu ett bord. Fyllt med varmrätter dessutom.

Percy – loves jew too

TV 4, söndag klockan 20:30
Visst är det kul med kvasivetenskapliga antropologiska uttalanden om sambandet mellan ministerns rådade ämbete och hans skäggfrisyr, i synnerhet när allt visar sig vara en anka. Och visst är det intressant att få sig beskrivet hur branschkollegor kommer och går, sitter och står, släpper sig, konkar och cashar in med en oförtruten frenesi. Men allt det där står ju inte i motsats till att varmrökt lax kan vara väldigt gott och mättande. När den nu bjuds. Och med det sagt undrar jag hur det står till med den antisemitiska frågan.

Percy – rapporterar rapporten
Re Freshly squeezed orange jews
Det undrar förresten inte bara jag utan hela regeringen som har inrättat en myndighet som ska ”främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen”. Levande historia heter den och bekräftade nyligen sin existens med en 139-sidig rapport om antisemitism i Sverige. I korthet är rapportens slutsats att antisemitismens fula tryne finns och bökar friskt: 40 procent av befolkningen instämmer antisemitiska påståenden. Mediagenomslaget av denna nyhet kan, till skillnad från indignationen, mätas i miljoner, bla.

Percy – med kippan på sne

Shalom Vigs et Astra
Rapporten har emellertid kritiserats från flera håll och av flera skäl: den kollektiviserar judar som grupp, frågorna är försåtliga och insinuanta och man blandar frågor om fakta med rent tyckande.
Drygt 18% av befolkningen anser tex att judarna har ett stort inflytande över medierna. Är det ett antisemitiskt påstående eller rent av korrekt? Tja, det är svårt att veta innan någon har inventerat andelen judar i medieetablissemanget. Har vita män stor makt? Jaha, du är feminist. Vad är förresten en jude? Ett folkslag, en etnicitet, en nationalitet, en religion? En åsiktsgrund? En kulturgemenskap?

Percy – minns SAF-tiden
Canis timidus vehementius latrat quam mordet
Men låt oss inte tjafsa om undersökningens brister och förtjänster, rapporten finns att ladda ner för den intresserade. Men när myndigheter skaffar sig massmedialt utrymme i frågor manifesterar de ytterst sin makt över problemformuleringsprivilegiet, där antisemitismen uppenbarligen har sin särställning. En alternativ tolkning av rapportens resultat hade i själva verket givit en annan, ska vi säga, vinkel. Om det var av oaktsamhet eller andra dunkla skäl slängdes nämligen ett par frågor med där svenska folkets inställning till judar direkt kan jämföras med deras inställning till muslimer. Resultatet visar att judar är priviligerade jämfört med sina muslimska bröder och systrar: 2 av hundra bedömdes intoleranta mot judar. 8-11 av hundra är intoleranta mot muslimer.

Percy – nogger lover
Mohamlet: There is something rotten of the state of the surstromming

Rasism är rasism är rasism, men med statliga medel och marknadsföring går det att går det att diversifiera den. I Sverige finns cirka 18-20 000 judar och mellan 200 000-300 000 muslimer. Den förra gruppen har en egen öronmärkt myndighet som nyligen bekräftat gruppens utsatthet. Den senare gruppen får hålla till godo med den ideella paraplyorganisationen Centrum Mot rasism – de erhåller också statligt stöd, reser dyrt, köper läcker kontorsinredning och uppmanar till bojkott av GB. En stats hantering av rasism säger sannolikt mer om rasismens grunder än staten önskar höra.
Herr redaktörn – i all ödmjukhet: detta är en lax. Rensa Honkens agenda.

Om värme, överlägsenhet och Curling

2006-02-23T21:43:00.000+01:00

Percy – drar en skotte
I brist obetingad kärlek och ofantlig rikedom har damcurling utvecklats till min oas fylld av värme och gemenskap i en hård och kall värld. Ja, om jag mot förmodan blir antagen till nästa Robinson så lurar jag på om lag Anette Norberg rent av kan vara min personliga sak med stenar och allt. Jag är inte knusslig när det gäller. Thule? – kör i vind Robban.

Percy – faderligheten själv
Eller så kanske jag kan volontera som damcurlingmassör. Det kan inte vara hälsosamt att bara bära en tunn T-shirt av akryl i en ishall fylld med snoriga italienare och bjällrande schweizare – man kan ju få migrän och tennisarmbåge av mindre. Percys flinka fingrar och lite mazola – häpp. Var ska jag skicka referenserna? Åh när de lipar så där, fastän de är glada. Då vill man helst bara kavla upp skjortärmarna och spöa upp nån, tex de sociopatiska svin som sitter bredvid och klappar händerna. Som om ingen tänker: att klappa händerna när någon gråter är inte särskilt snällt.

Percy – nu på Thenga
Men Kerstin Ekman skulle jag aldrig ta med mig. Det är en ren välgärning för alla parter. Hon skulle aldrig klara luftfuktigheten, eller minusgrader heller för den delen, men Anna Björkman kanske – hon verkar seg och full av ondska, dört, skaller och förtal. Hur hamnade jag här? Det var ju stenarna som skulle in i boet.

Mr Barry: Please forward to Mrs Saperstein

2006-02-20T21:46:00.000+01:00

Dear Mrs S. We are sorry for the inconvenience that our fabricated interview might have caused you, but were refer to the very large Swedish “allmänintresse” and the fact that you didn’t want to tell us ourselves. However, we have a generous proposal that might satisfy not only you, but a great deal of Swedes in general. Please accept Mr Daniel Nyhlén and Mr Fridrik Virtanen as two small tokens of our good will, in return of course you will drop the charges and perhaps invite us to an exclusive interview in one of your humongous residents .

PS
They are both house broken and rather easy to train. But changed changed never returns, as we say in Sweden. DS

Det är nått lurt… del I

2006-02-20T21:44:00.000+01:00

Ta det här med J Lindeberg. Udda färgade collegetröjor som var fula redan på 80-talet är plötsligt 10 gånger dyrare, statussymbol och helt etikettmässiga långt upp i både hierarkier och åldrar. Men inte nog med det. Är inte loggan skrämmande lik Stockholms Läns Landstings? Oheliga allianser, crossovers och interracial är väl vardagsmat, men kan någon förklara win-winomständigheterna i just det här fallet. Vårdköer och brunfärgad 100 % cotton har ju inte direkt samma funkypotential som stora bröst och en fiol.

Dubbel livstid - minst
I en sund marknadsekonomi hade någon stämt skiten ur någon annan., wattafak, kanske inte är för sent än. Dra upp honom inför Europadomstolen, eller bättre – någon krigsförbrytartribunal - dra ner de där tajta jeansen inför skranket och någon omutlig rättskipare i peruk med hård blick och platta skinkor, som tror att han sett och det mesta av världens vidrigheter. Jag ser framför mig par SLL-kalsonger, handfängsel och ett smatter fotoblixtar. Jag ser framför mig en hausse för sjuksköterskelinjen, nyemission för SLL AB och en kommande renässans för Frankanderssontröjor.

Percy - helgarderar
Eller inte…

Det kan ju vara en bisarr slump också.

Percy - om redaktörn

2006-02-10T20:21:00.003+01:00

Percy - bekänner färg

Re ISBN 91-89388-16-X

Sid 7

Percy - återupprättar fasaden

Talking about living

Det är ett skydd också. Om man aldrig behöver vara allvarlig eller personlig så kan man inte såras. Vad gör du i kväll förresten? Snart färdig - ska vi ses på Crazy Horse och puckla på Babak Jamei innan vi drar hem till mig?

Percy –Let’s dance fan

MeWes, X & MTV-gen

Men företeelsen i sig är ju knappat unik. Gör en snabbanalys av de mest betittade TV-programmen, de mest omskrivna personerna och de mest hyllade krönikörerna och du kommer att finna den minsta gemensamma nämnaren: Fan, jag glömde bort vilken det var, men jag lovar – den var inte särskilt positiv. Det är den ironiska generationens dilemma – we’re living it.

Percy - plötsligt allvarlig

Rätt ur skägget

Mja, jag tror att jag menar att vi alla är fast i en konsumism som inte har det minsta att göra med kvalitet eller framåtskidande. Rent krasst sitter väl Viggo där han sitter för att någon betalar hans lön, och att dessa individer tycker att han fyller en funktion. Det mystiska är att den funktionen delvis består i att tramsa så mycket om ovidkommande saker så att det blir uppståndelse kring det hela. Att just Viggo är den utvalde för detta ändamål är väl mer slump eller resultatet av envetet rövslickeri. Men en och annan respektlös och insiktsfull ledare poppar ju upp med slumpvis regelbundenhet.

RE: Vad har vi för nytta av kväve i luften egentligen

När jag gästföreläser på Berghs brukar jag förklara det ungefär så här: för att nå kommunikativ framgång måste du göra något av följande: Uppröra, Förstöra eller Beröra. Att beröra är emellertid inte det enklaste – det kräver både talang, insikt och motiv och syns och hörs numer sällan i vare sig print- eller etermedia, och då i undantagsfall med samma känslomässiga emfas som mina gamla tummade top-hat-årgångar. Uppröra är väl ett väl så gott och kostnadseffektivt alternativ, i synnerhet när upprördheten kan triggas av rent observationella omständigheter – typ dagens väderomständigheter. PS Prao på SD-kuriren torde kunna tydliggöra ovanstående. DS

Paypal

2006-01-29T13:58:00.000+01:00

95 %
Ok, låt oss tala om pengar och låt oss då för enkelhetens skull göra ett diagnostiskt test med följande verklighetstrogna förutsättningar: 1) Den årliga lönerevisionen för hela byrån står för dörren 2) Du anser att din lön är fisig. Hoppsan, det var inte meningen att trampa någon på tårna…

Lite knepigare nu…
Personalchefen Annika är inte bara jobbigt skarptänkt och yngre än du, hon har dessutom med endast ett år på byrån VD:s fulla mandat att husera lite som hon vill med din framtida inkomst och därmed indirekt din status inom hela skrået. När du kliver in på hennes kontorsrum pekar hon uttryckslöst på din öppna gylf. Under det att du fumlande drar upp den kommer ett forcerat och oönskat läte ur din strupe. Av någon anledning kommer du att tänka på vitlöksenchilladas, chorizos och minst 10 Corona. Annika är jobbigt professionell. Allt är stilla. Utom hennes barm. Den häver sig.

Kanske känner hon sig pressad trots allt för snabbt lägger hon fram följande två förslag på något som hon kallar ”helhetslösningar”. Percival, säger hon (och här kan du egentligen fylla i ditt eget namn) du kan välja mellan två alternativ. Antingen får du påökt med 3 000 kronor i månaden, eller så får du påökt med 8 000 kronor i månaden. Tyst sekund. Å en till. Du lutar dig bakåt, rent av knäpper händerna bakom nacken och nickar lite med teatraliskt höjda ögonbryn. Du hinner tänka i banor att faktureringsgrad bevisligen inte är allt -nyckelpersoner i företag är snarast dem som sprider glädje, ökar produktiviteten – ja det sammanhållande kittet som får organisationens alla celler att verka som en smidig panterkropp. Du lutar åt 8 000-kronorsalternativet, känns det som.

Med det finns villkor kopplade till respektive val, säger Annika. Nu nickar du inte längre. Du lystrar, lite panter här också faktiskt. Om du väljer 3000-kronorsalternativet kommer alla andra på byrån att få samma lönepåslag, säger Annika. Men om du väljer ett lönepåslag på 8000 kronor kommer alla andra på byrån få ett lönepåslag på 15000 kronor per månad. Så öppnar hon ett litet vädringsfönster och en kylslagen novembervind slår emot din kind.
Grattis till löneförhöjningen, säger hon, du kan ditt svar i morgon.

Re: 62-åringen

2006-01-29T13:54:00.000+01:00

Helt sant – en kompis till en kompis på bygget har berättat

Handelsbanken Hornstull, klockan 11:38, häromsistens. En huvförsedd man rusar in på banken och sliter fram ett avsågat hagelgevär ur sin trenchcoat. ”N E D på golvet” skriker mannen teatraliskt på bred öschötska, sveper med eldvapnet i en vid båge mot den förstummade församlingen. Alla faller till golvet utom en man i 62-årsåldern, som faktiskt har en aftonbladet under armen. ”Det går inte” säger mannen med tidningen - ”jag är special agent”. Bankrånaren tvekar ett ögonblick, upprepar sedan sitt krav, nu mer hot i rösten samt tillägget – ”det skiter jag i din jämrans papperspelle.”

Percy – ej homofob.

Del två – nu med eldstrid
”Nu får du fan ta och ge dig. Jag är SPECIAL AGENT och pigg och kry”. I brist på bättre argument bränner bankrånaren av ett av skotten i sin dubbepipiga hagelbössa rätt in i den dammiga fikusen som splittras till oigenkännlighet. Den dammiga B E N J A M I N fikusen. Det hindrar inte gubbstrutten från att med en treårings mognad skrika ”men jag är special agent, special agent, special agent.” medan tårarna sprutar och han fäktar med den ihoprullade tabloiden. I detta tumult finner rånaren inget annat råd än att lägga benen på ryggen. Det kan vara en fälla – SÄPO lägger ju om sin taktik allt som oftast.

Percy – knyter ihop

Re: Den mest krävande personen på bygget
När krutröken och lugnet lagt sig reser sig Inger, en parant kvinna på 63 vårar, först av alla. Hon går fram och lägger sin hand på mannens axel och talar liksom ursäktande till alla som kan höra ”Anders, lugna dig, han har gått nu och du är inte special agent – du är senil dement.”

Introspektiv analys

2005-11-13T20:18:00.000+01:00

Percy – drog user
Same same but diffrent
Ibland är de blekgröna och mjuka, ibland gul-vita eller orange, kommentaren från den leende farmaceuten är dock alltid den samma: ”Det här är inte Fontex, men det är p r e c i s samma sak som Fontex, fast lite billigare”, en lögn av rent förnärmande karaktär. Det här är inte Acne Moc Raw, som du beställde, men de är p r e c i s lika bra – de heter McGordon.

Fluoxetin ratopharm forts…
Istället för att döda brukar le med lite gula tänder (jag tror att hela apoteket är övervakat med videokamera nämligen). Va, bra, säger jag. Det tjänar vi ju alla på. Ibland lägger jag till – fast det vore ju kul att pröva Fontex NÅN gång. Man får inte vara för PK, det köper de aldrig.

Bruk, missbruk och Lövstabruk
Än mer övertygande är jag hemma, framför den fastmonterade badrumsspegeln, den som har rökfärgat dovreflekterande spegelglas och som vetter mot Johanssons lägenhet, som jag tror stått tom i flera år. ”Se upp där nere”, brukar jag säga och kasta in ett par stycken och stirrar sedan stint in i spegeldjupet medan adamsäpplet rör sig rytmiskt. Persbrandt kan ta sig i röven, här snackar vi gestaltning och ett register som får Jean att te sig som Boris Karloff.

Det är nått lurt del VI
Som regel hinner jag ut ur lägenheten innan de löser upp sig. En del slinker ned förstås; kombinationen saliv och gelatinkapsel får vattenbaserat glidmedel att framstå som femmans sandpapper. Men det är sannolikt homeopatiska doser som når målorganet; vilket stryks av att jag vare sig märkt effekt på reaktionen på ministeruttalanden eller på bystjournalisk. Däremot haltar sexuallivet en aning, rent konkret. Jag skyller det som regel på en obalans i tillgång och efterfrågan - ett ämne i sig lämpad för en C-uppsats på Handels, eller Antropologen.

Versatil
Missförstå mig rätt. Percy – still going strong. Men under hösten har det mer varit Opel Astra än Mustang, även om retrotrenden inte är mig främmande. Opel är iofs inte det sämsta. Det är Mazda 626. Annars är det mest Audis ”vorssprung durch technic” som är min ledstierna beträffande sexualprestandan. Tyst, behaglig och säker även i 130 knutar. Och lätt att torka av skinnklädseln om man skulle spilla.

Percy – fredagsfrank

Dags att gå hem
I kväll är jag en Simca.

I hästväg

2005-10-29T15:30:00.000+02:00

Malin Baryard, det är ett fruntimmer utöver det vanliga och här kommer en hyllning byggd på sund svensk avundsjuka, åtrå och någonting annat som jag inte kommer på just nu.
Faktum är att bara kärlek inte räcker till som förklaringsmodell – jag inte bara älskar Malin Baryard - jag vill vara henne.
Det är någonting med kombinationen celebritet, mamma och gödsel som triggar så fasligt, men det är mer än så – på djupare plan också.

Jag vill också vakna upp på Jonstorps gård, brygga en kanna Maxwell house, klappa kattmamman och dra på mig sådana där tajta stretchbyxor med läderförstärkta innanlår innan jag tar Gizmo med mig för att mocka Buttcheeks Flips morgontarv, sadla henne och rida i blek novembermorgonsol tills det ryker ur alla kroppsöppningar på både mig och Buttan (brukar kalla henne så i min fantasi).

Percy – grovanalyserar

2005-09-16T21:47:00.000+02:00

Live from Vimmerby
Grovt sett kan man dela in människor i två grupper: de som när de spelar Pictionary och drar ett kort med Astrid Lindgren snabbt skissar en bild på en fräknig jänta med långa flätor och en apa på axel, samt de som inte gör det. En representant för den senare gruppen mötte jag i lördags. Av någon anledning slutade hon (Nr 3, förlöjligande) inte rita trots uppenbar förlust utan fullföljde det abstrakta skissandet under djup koncentration och allmän gamman. Vi andra skrek och fnittrade om vart annat. Det, mina vänner, var en slag samtidssurrealism.

Percy – hänger ut

2005-09-16T21:46:00.000+02:00

All makt åt Tengil, vår befriare
Si så där 350 gissningar senare gav vi upp och häpnade över det självklara svaret, att den brännskadade amöban (håll i er) var en skorpa. Ni vet Skorpan, den lilla obetydliga fikusen till antihjälte i Bröderna Lejonstjärt. Därpå följde en lång argumentation och försvar av logik i allmänhet och artisteriet i synnerhet som mynnade ut i att Skorpan var den självklara kollektiva nämnaren i begreppet Astrid Lindgren. Sånt är ju kul när det är fest, i synnerhet om man är i andra laget, men har förstås en serös underton.

Ja, vad är det för konstigt med Sofia?

2005-09-15T21:46:00.000+02:00

Om man ignorerar de psykiatriska larmklockorna finns det ändå en lärdom förstås, som alltid. Min hypotes att samhället befolkas av en kader untouchables, de som i egenskap av sina abstrakta associationsbanor helt undgår att triggas av mainstreamkampanjer och mycket annat också för den delen. Men även knäppgökar konsumerar. Här behövs det bara starkare doningar, och utifrån den tanken håller jag på att etablera min egen låda, någonting i still med Percys – obegripliga budskap för obegripliga människor. Jag siktar på cirkus en 10 procentig marknadsandel. Så många är de minst, vissa dagar kryllar de av dem.

Percy – blottar klyftan

2005-09-14T21:45:00.000+02:00

Så snygga och coola, undrar om de är riktiga

Apropos knäppgökar. Det fina i kråksången är att det går att återvända det mesta av den kreativa processens mest bisarra avarter – jag har sparat i många år. Tänket går hem klockrent hos kund. It's a cant fail situation. Fattar de inget är det bara en bekräftelse på deras normalitet och mottagarens särart, ett litet kejsarskläderknep, men wattafak. Första knäcket är redan på repro, och utan att säga för mycket så involverar det ett stort flygbolag och mina skinkor. Lite falurödfärg och så potatisttryckstekniken. Som fjärilar sa kund. Eller skitbra sa jag. Håll ögonen öppna!

Percy - på Guds sida

2005-09-10T21:43:00.000+02:00

Me, George Dabbeljo and I
Jag har tänkt en del på det här med intelligent design, och låt mig då först understryka att jag hittills levat mitt liv som rent allmän nihilist och dessutom, efter många år i branschen, sparsamt nyttar ordet intelligent överhuvudtaget. Kombinationen intelligent och design klingar rent av falskt i mina öron. Intelligens antyder en önskvärd riktning, medan design som företeelse rör sig i Hegelska cykler utan absolut mening eller mål. Sån är jag helt enkelt. Kärv och rättfram mot det mesta, till om med om det handlar om estetik eller naturen själv.

96 % schimpans

2005-09-09T21:42:00.000+02:00

Döm därför om min förvåning när jag i lunchtid häromdagen tvärsade genom Humlan upp mot Östermalmstorg och Sibyllegatan, när som jag av en ingivelse från ovan beslöt mig för att gena genom Hallen förbi Gerdas för ett par havskräftor och ett glas halvtorr Chablis, eller två. Eftersom blotta anblicken av sadel, fasan och Östermalmskärringar kan få det att vattna sig i munnen på mig så lovade jag runt lite grand på måfå mellan stånden för att uppskatta utbud och allmän efterfrågan. Slutligen blev det stopp vid JE Olson & Söner och Frukt. Mitt framför det dukade bordet, fullt av saftiga bananer och annat, blev jag stående.

Percy – saved

2005-09-08T21:38:00.000+02:00

För att göra en lång historia kort så skyltade de även tvåkilos-knippen kravodlade Hemsemorötter, frodiga och nymullade i sin natur, varpå jag och trängde mig fram och impulsköpte en knippa. Väl hemma i köket vägde jag den största av dem i handen; åtta stycken var det, vilket ger 250 gram styck i snitt enligt min Casio fx-82. Präktiga krabater, väl ämnade som gudomligt hån och lättsamma lekar, tänkte jag i samma ögonblick som jag slogs av Herrens gudomliga pedagogik. Att evolutionen blint skulle främja en fet och saftig solitär rot, söt i fruktkroppen och till detta i färgen orange, framstod plötsligt som ett självklart gudsbevis.

Guds brandgula pekpinne

2005-09-07T21:38:00.001+02:00

Nyfrälst korkade jag upp en chateau musar i min ensamhet, arrangerade knippan morötter som en fiberrik guldkalv på ett lite altare, gjorde hälsningen till solen och kände mig allmänt andlig. Ett par timmar senare var jag inte bara öm i kroppen utan dessutom en smula dragen och hungrig nog att hugga in på allt med glykemiskt index över fem. Efter att kalvbrässen tog slut i går, gapade resten av kylskåpet tomt. Kapris blir man ju liksom inte mätt på. Jag föll snabbt och handlöst längs Maslows behovsstege och efter en kort mental kamp rykte jag åt mig knippan. Jag önskar jag kunde säga att jag skar den i små kuber, ångkokade, lättwokade och marinerade dem i hallonbalsamvinäger, färsk timjan och flingsalt över natten, men så är inte fallet. Tänderna malde som på en bäver, cha, cha, cha, två kilo på mindre än en kvart. Ett djur och guds skapelse.

Percy – menar inget

2005-09-07T21:38:00.000+02:00

Early, grey

Klockan 6 på morgonen vaknade jag av att det mullrade till i kistan, rackarns till dåligt kaloriinnehåll i mat får man nog leta efter och eftersom cellulosa är och förblir icke nedbrytningsbart för veka magar drog jag efter klosettbesöket på mig träningskläder på jakt efter ätbart. Thanks heaven – halva priset på gårdagens muffins – åtta stycken för symmetrins skull – och en nydragen java återställde den gudomliga balansen. Nu var det tänkt att det här skulle mynna ut i någon slag visdom, men faan vet om det gör det. Tror jag stannar här. Betraktelser kan också vara som livet självt – blinda utan varevig mening eller mål.

Percy – non-ignorant

2005-09-02T21:35:00.000+02:00

Låt mig istället berätta om livet på kontoret hemmavid.
Lotta och jag har en slags Hampus och Fideli-grej, det vill säga det gäller att anta och bemästra utmaningar för att få sin belöning. Till saken hör att leken inte pågått så länge och det har uppstått osäkerhet i den vita stenens beskaffenhet. Och eftersom Lotta är witty, singlepuma och har någonting som glittrar i ögonen, har fantasin förvridit mitt sinne. Och som den alfa-hanne jag är, apar jag mig mer en lovligt. Ou ou.
Utmaningen i förra veckan var löjligt enkel. Att under en dag avsluta varje vederhäftigt påstående med bisatsen - äh, jag bara tramsar. Börja med en morgonfika, in och fjöla i receptionen. ”Jag skakar bara sjutton gånger” skrek jag så det dåna, klev ut ur toan, viftade med mina blöta händer (pappershandukarna var slut) och vinkade glatt åt de tre nyinklivna uppdragsgivarna från ett mellanstort svenskt företag. ”Äh, jag bara tramsar” sade jag, sällsamt uppriktigt och helt förenligt med spelreglerna.

Percy – fabulerar…

2005-09-02T21:33:00.001+02:00

…och viker ned sig

Sen var det lunch. ”Åtta flaskor chateau vadeau och sex glas” sade jag till vår servitris och insisterade på att beställa pekinganka, trots att den inte stod på alacarten. Conny servitrisen (det är sant) fnittrade så nackhåren reste sig och när jag resolut avslutade denna bisarra monolog genom att ta mitt förnuft till fånga och trots allt beställa en dagens, med tillägget ”äh, jag bara tramsar” så glittrade det till även i Connys ögon. ”Jag bara tramsar” sade jag då med lite mer indignation och intonation, vilket föga tycktes ändra Connys nycementerade förutfattade meningar.

Scandic Hotel

2005-09-02T21:33:00.000+02:00

Eldprovet var ändå eftermiddagens kundmöte, som enligt dagordningen handlade om strategi. På neutral mark med halva ledningsgruppen. Lotta var visserligen inte med, men var lovad rapport via Cilla – mao – det här fick jag inte sumpa. Tog lead direkt, spände ögonen i marknadschefen och sade: ”I ärlighetens namn. Du kommer inte tycka om det här, men vi kommer att ta bra betalt för att såga er vid fotknölarna. Ni saknar proaktivitet, fokus och creative management.” Jag luta mig tillbaka och skulle just kamma hem den vita stenen. Men tungan kändes som en daggmask i Sahara. Han bara såg på mig. Svalde och nickade. I en evighet.

Percy – coorporate bullshiter

2005-09-02T21:32:00.000+02:00

And on and on and on I kept going. Det poppade upp ord som CRM, content, developers osså några win-win, komma på banan och use the obsticles to our advantage. Cilla nådde inte mina smalben men hade pupiller som efter 2 gram kola och den där ”vad i helvete Percy”-minen som är så charmig ibland. Och ibland inte. Referat fångar inte själen i ett ögonblick, men det här mina vänner, var när Percy sålde in tramset på högsta ledningsnivå, och efteråt fick skaka en fuktig högernäve av en tillintetgjord marknadschef som var fylld med sado machokistisk tacksamhet. Patrik var fly förbannad när han fick höra och Lotta bara glittrade och gav mig något retsamt som hon kallade för energimassage under vilken hon förklarade att jag inte alls klarat uppgiften, samtidigt som hon tryckte ett pekfinger djupt ömmande triggerpunkt. Men kontot ser ut att växa, och det, mina vänner, är hur man bygger välfärd nu för tiden.

Percy – shazaaam

2005-08-18T21:28:00.000+02:00

Fantastic five
En av sommaren insikter är att en helkväll med pestoproppade tapas, tjuvrökning och allmänt rummel ger upphov till en andedräkt som inte skäms för sig, en slags könsneutral härskarteknik. Den funkar för alla som brukar missa dräparkommentaren när den som bäst behövs. Själv brukar jag hålla inne på mina cynismer numer, böjer i stället huvudet bakåt och väser som en aktiv vulkan. Det, mina vänner, är argument som talar för sig själv.

Ett exempel

2005-08-18T21:24:00.000+02:00

Sommaren har haft sina downs också. Efter den bleka Almedalsveckan pockade Sudret på. Alternativen var att spätta sig ned på Petras sportster eller hyra en själv. Emellertid så visade sig Visby vid tiden maximalt kunna uppbringa en 250 cc Kawasaki RC med sportkåpa. Av dessa två onda ting valde jag det senare tillsammans med en kraftig visirhjälm i anonymiserande syfte. Det sprack redan vid glasspausen i Klintehamn, planen alltså. Precis när nougatfyllningen i tiptoppen lossnade och ramlade i mina nytvättade o’neilshorts klev Sofia fram, (en attraktiv men intrikat och antagonistiskt lagd kollega). Percy, så du är ute och kör, sade hon, fylld av äckliga inälvor och ironi. Jag bara kindpussades och gnuggade mitt kladdiga skrev mot henne hysteriskt länge och under konstant utandning tills hon kippade efter andan och mumlade något om måste kila. Så ska dom tas.

Percy - been there, done that

2005-08-18T21:23:00.000+02:00

Ludret i söder
Väl förbi Burgsvik kunde lika gärna försökt kamouflera bågen på DN:s centralredaktion. Jo, tjena. Blev trampad på tårna av en tvär PC Jersild, blev trampad på tårna av Ulla Skoog och fick inte låna en ledig stol vid utefiket från Ulvskogskan. Efter två dagar var inte bara min andedräkt dålig, hela munnen bar en fadd smak av kulturelitens manér. Försökte pusta på Holm Hällar, men det var ännu värre. Det var först på Wallins i Kattvik som värdigheten började återvända. Nattfärja utan hytt var de enda som erbjöds på returen. Satt och fika hela natten med ett annat gäng ”Independents” Drog stories hur jag avancerat från prospect till sergeant of arms på bara tre timmar. Vi diskuterade formationskörning, hur man bäst skyddar ledaren och sånt. Deras andedräkt var inte heller att leka med.

Har varit i Mechicco också

2005-08-16T21:23:00.000+02:00

Vad kan man säga. Bönenchilladas, campylobakter och chili i kubik kan få i gång den mest förhärdade obstipation. Med vädret var najs. Nu har man banne sig gjort sig förtjänt för en morgonfika.

Fi - Cant join them beat them

2005-05-18T21:09:00.001+02:00

Min första tanke var erkänna, kastrera mig och ansluta mig som sympatisör och maskot till den vinnande sidan. Sikta på en plats som söt marionett i partitoppen. Sen flög djävulen i mig, det är väl något med testosteron och det obehagliga i tanken att bära kjol på fredagsölen. Jag och min kompis Stig hackade Fi-partiets hemsida och tvångsanslöt alla anställda på TT. På första partistämman ska vi – helt i demokratisk ordning – se till att nyhetsbyråkolossen hittar sprickan rätt i veka livet på fruntimrena : Fi-TT-partiet, varken mer eller mindre nöjer vi oss med. Jag jobbar redan på en logga, djäklar vad stålull det går åt. Funkar inte det har jag en alternativ idé.

Hallå medborgare – är du en Chauvinist Javisst?

2005-05-18T21:09:00.000+02:00

Egentligen hade vi planerat lansering på mors dag, men trycket har blivit för stort.
Vi är ett gäng personer som tröttnat på allt som är dåligt. Vi vänder oss främst mot dåligt fattade beslut som får negativa konsekvenser. Sådan dumhet tycks strukturellt organiserad, ett gift i samhällskroppen. Men nu får det banne mig vara nog. Chauvinist Javisst (CJ) en politisk organisation som siktar på världsherravälde och ordning och reda. Vår partiväxt kommer vara skägglaven. Vi kommer att arbeta aktivt för att folk ska få det bättre, och då menar vi inte lite bättre utan MYCKET bättre, på alla plan dessutom, vilket sätter våra ambitioner i bjärt kontrast till mycket annan skit. Hur vi ska gå tillväga är inte riktigt fastlagt, men det ger sig. Kom med i den organiserade kampen mot det dåliga.

Percy - minns

2005-05-13T20:58:00.001+02:00

Turing reversa
Alan Turing den gamla skojaren, som inte bara var fikus utan även en hejare på matematik och kreativt tänkande, lanserande för länge sedan ett test, som med tiden fått det fyndiga namnet Turings test. I all genialitet så är det en metod för att avgöra om en tillsynes intelligent kommunikativ partner verkligen besitter intelligens eller om det bara är en duktigt variabel och repetitiv maskinkod med bullshitpotential. Testet är enkelt. Man sitter framför en skärm, som du gör nu, och så skriver lite frågor, kommentarer och svar, som du kanske gör nu. Däremot vet man inte om svaren kommer från en människa eller en dator. Tricket är att lista ut detta. Den nyfikne kan kika in på www.alicebot.org för att testa principen. Alice är inte särskilt intelligent, men ett vanligt samtal med hennes bör inte kännas helt främmande för den som någon gång pratat med en chefredaktör.

Percy – gay still means happy

2005-05-13T20:58:00.000+02:00

Percys geniala planktest
Eftersom Turing och jag har vissa likheter, de sexuella preferenserna borträknat, så har jag också skapat ett test, som vi i blygsamhetens namn kan kalla Percys test. Ok, det är egentligen en ren plankning av Turings test, men istället så applicerar man det på bloggar, ledarsidor och artiklar. Frågan är om det utifrån det skrivna ordet går att dra slutsatsen om upphovsmannen/kvinnan besitter intelligens eller om det bara är den senaste programversionen av Pro Confabulator (editor_edition) 3.3 Winpack/XP/NT. Det är ju lätt att förledas att tro att en dator borde klara av den grammatiska hanteringen av enkla pronomen som hon, henne, hanses, osv. men det kan ju också vara en medveten bugg för att göra det hela mer pregymnasialt och mänskligt. Hur jag än vände och vred på problemet så kom jag inte vidare tills jag började föra statistik på innehållet. Jag tänkte att kan jag inte knäcka koden i det lilla så kan jag det i det stora. Datorer behärskar detaljer, Percy helheten. Sådan är jag, rent av.

Confabulator is up

2005-05-13T20:57:00.001+02:00

I korthet är min analys av dagboken att den består av en sällan skådad uppvisning i konformitet, som är närmast självdestruktiv i sin natur och som näppeligen är förenlig med den Darwinistiska evolutionstanken eller än mindre intelligens. Utveckling bygger ju tvärt om på variation där det bästa överlever. Det som inte varierar sig självdör – vilket torde vara ett föga djärvt påstående i reklambranschen.
Nej, vad vi har här sannolikt dubbla Xeonproppar, en cyberagent som trotsar mediebruset och korskör selekterade TT-flashar med en databas med en media_pocket_ modul. Sen kryddas förstås med de alltför kända och trista default-inställningarna, dvs mellan 10-35 namn; ett par jag , min, mitt; en lunch- eller middagsmeny; något av orden Göteborg, tandläkare, Riche eller Ducati; samt minst en recension av det kvinnliga könet, som dock inte får bygga på vad denne har gjort eller har för kompetens. Dessutom så är det ett obligat krav att tillgången på sprit ska styrkas på någon vis, alternativt dess frånvaro beklagas.

Percy – sibyllan

2005-05-13T20:57:00.000+02:00

Survival of the fittest
Vad kan vi hoppas på? Tja, det finns tre alternativ som jag ser det. Antingen har Darwin rätt, vilket tiden får utvisa, eller så får vi ställa vårt hopp till buggfixar och version 3.4. Vilket iofs tiden återigen får utvisa. Eller så händer precis inget särskilt, vilket tiden säkert också utvisar på sitt eget finurliga vis.

Om tid och utvisningar

2005-05-13T20:55:00.000+02:00

Men vi bör noga alla beakta John Mayonese Keynes visdomsord: In the long run we’re all dead, vilket med all önskvärd tydlighet har bekräftats inte minst av Alan Turing själv. Han dog förstås, bet i ett cyanidförgiftat äpple 42 år gammal efter att han dömts för sin homosexualitet och de sprutat honom full med östrogen för att dämpa hans libido. Så kan det också gå.

2005-05-13T20:54:00.000+02:00

Kom förresten på en kul idé. Kan inte någon med datavana hacka in och ändra inställningarna i Confabulator. På versiontracker finns en frireligiös_som_bara_faan_modul, sätt den på slumpvis interaktion med följande inställningar: Y-front, Raymond och Maria, följtblåsare och niggers så kanske vi äntligen får lite patos och stake i debatten.

En fredag, mitt i livet

2004-04-26T12:34:00.001+02:00

Amiral - Uppställning
Det var väl lite krystat att korka upp tre flaskor Dompan redan klockan 15, men det var Ann-Sofies sista dag och dessutom hade vi fått ok på ytterligare ett års lågenergiretainer med högtrycksfaktuering samtidigt som Thompa var i Götet hela dagen, vilket sammantaget var tre goda orsaker för att sörja och fira lite i nämnd ordning. Och eftersom skumpa är så lättflyktigt bar det sig inte bättre än att fredagsbrölet på lokal drog igång sisådär klockan 16:30. Hoppsan, hoppsan.

Överstelöjtnant – höger om marsch
Jag fnissa och stojja på vägen dit och gjorde en skrämmande levande tolkning av Allram och Chet till Ann-Sofies stora förtjusning, och vid det här laget kändes Nilfiskhistorien som en annan tid, ett annat liv. Vifta lite med det inplastade dykarcertifikatet på plats och skrek ”jag bjuder” och gjorde kvällens mest udda beställning: fyra glas vin, två röda, två vita, 4 olika flasköl två par shots med nått godis i, två paraplydrinkar och 5 chilinötter på en gång. ”O nu grabbar får ni beställa vad ni ska ha”, sa jag på knorrig skånska, vilket föll väl ut. Som vanligt.

Major - lystring
Sen drog jag de enkla reglerna. Du får den, du får, den, du får den, du får den, du får den (ja ni fattar principen) drick och återkoppla till politiken, som var kvällens tema. Blev en paraplydrink och en turkiskpeppar kvar på bordet eftersom jag räknat fel. Slog direkt ann tonen och hällde i mig mina först och snärtade snabbt ur mig Anitra Steen och Anitra Steen. OK, känns djävligt okreativt så här i efterhand, men försök själva att harpla ur er en folkvald n….r (censur – rädd för PO) under press och salongsberusning.

Sergeant - attack
Inte blev det bättre när Patrik, oförlåtligt osolidariskt, grimaserade som en citronmarinerad Gun Hellsvik ”amenjerejnångångPercy-dueblandvännernu” varpå jag i en uppgiven och försvarsinriktad gest råkade – jag säger det igen: råka=ej meningen - välta Evas rödvinsglas rätt över Johanna. ”Gudrun Schyman”, skrek jag nästan lite väl kvickt och fyndigt och pekade mot Johannas rödbestänkta skrev i ett desperat försök att vända det hela till min fördel.

Officersaspirant – håll flankerna
”Djävla idiot” skrek Johanna och tog i sin tur Evas halvfulla vitvinglas och brutalskvätte tebaks i ansiktet på mig och på Dahlinskjortan, ungefär lika moget som en treåring. Svalde förtreten, pröjsade Johanna en taxi hem, och bad uppriktigt om ursäkt borta vid gardroben, men fick inte kindpussas, vilket jag känner lite oro inför. Kort därefter och utan föraning droppade Patrik, Eva, Karin, Lotta och de andra av, med någon slags bra-jobbat-PG i blicken. Men AnnSofi satt kvar, gud ske pris.

Plutonsbefäl -
Lugna ned mig lite och vid det här laget var hon läcker. Hade en V-ringad T-shirt och något slags brett, åtsittande sammetshalsband som fick mig att gilla både hundar och kaniner på en och samma gång trots att jag är pälsallergiker. ”Fan, Ann-Sofi, hur tycker du att det varit då, hos oss” fråga jag och vinkade till mig servitrisen och beställde två tigershrimps och en flaska Thelema Chardonnay eftersom det både knorra i magen och jag var rädd att tappa flytet.

Gruppbefäl - Bombkriegen
Hon bara log ett bländvitt leende, tände en mentol, lutade sig fram och tryckte sina mjuka läppar mot min panna, tömde sedan lungorna i en djup och lycklig suck, granskade mig under de perfekta ögonbrynen och sög i sig min själ. Jag konstpausade i säkert två minuter. Det här skulle ske med finess och ackuratess. Beckham. VM. Straff – ni vet. Jag börja med att ta sats: ”Fan, vi skulle starta något ihop du och jag, en liten byrå med hög kreativitet, små omkostnader, stor frihet” tog en klunk ”kan säkert köra en Rönnbergare och ta med mig ett par kunder och du har lärt dig allt så himla snabbt”, vilket under omständigheterna var rätt många små lögner i en och samma utläggning, men jag distraherades på nått vis av hennes glittrande ögon och den avgrundsdjupa klyftan mellan de balkonerade brösten.

91:an Förrädare
Hon log. ”Kanske det Percy” drog ett nytt bloss varpå hennes mobil utan föraning frenetiskt börja härma RobbieWilliämska tongångar. ”Nej vi sitter inte i baren utan i restaurangdelen” åsså börja hon plötsligt vinka och vifta till mot någon tvärs över lokalen och i stora kliv i superbylsig jacka kliver en gymnasist i fjunmusche och överväxt Adaktussonfrisyr fram och börjar oblygt kramas och trycka sin tunna överkropp mot Percys toppiga julklappar. Jaha – Tobbe, som pluggar media och kommunikation från ingenstans på 0,1 sekunder och lika påtagligt oönskad som en övermogen finne i röven på ledningsmöte. Nehe – jag ville inte hänga med vidare. Javisst – det är klart vi ska höras. Kram och hej. AAAAAAAAAAHHHHHHH

Kanonmat
Dahlinaren luktade lite surt men lik förbannat gick jag utan jacka för att den skulle torka och för att minska risken för härdsmälta. Huttra till vid Norrmalmstorg och drog på jackan. Stanna till vid Kaffet när jag såg Fadde i dörren, gled före i kön och småsnacka lite, OK på fasttrack (IOweUoneF) och uppenbart lite bättre till mods klev jag in och småtrallade ”freedom just another word for nothing left to lose”. Spana ganska direkt in Charlotte vid baren, som förutom att vara en lagom bekant AD, PL och CD även är en så kallad singelpuma 85C+, men som för kvällen skulle få ikläda sig rollen som haltande antilopföl.

Skendöd
”Lotta” (hon kallas så) sade jag, ”du är mitt sista hopp” vilket speglade såväl uppgivenhet som uppriktighet. Tiden var knapp och jag lade armen om henne direkt och lät högerhanden kupa sig över nått varmt, mjukt och runt. Lite kärvänligt, liksom. ”Percy” sade hon och lösgjorde sig bestämt och tog ett steg bakåt. ”Vad är det du har i pannan?”. Sakta gled min blick mot barspegeln och långsamt tydliggjordes en främling med sladdrig fuktig skjorta, röda ögon, rufsigt hår och ett blodrött eldsmärke i form av en pussmun på den höga pannan.

CPR
EP hade de trott först. EP som i grand mal, men då brukar man inte kunna prata som jag gjorde tydligen. Däremot så stämde urinavgången med diagnosen, men alltså inte snörvlandet och skriken. ”Hora” Upprepade gånger och otrevligt, från golvet. Kräktes tydligen också. Enligt uppgift taxi hem när magen och gallan var tömda. Och plånboken. Synbarligen jag kom hem. Uppenbarligen kom jag in. Av allt att döma lever jag. I alla fall.

Helvitti
Dubbel förlust. Har tappat dykarcertet.

En fredag, mitt i livet

2004-04-26T12:34:00.000+02:00

2004-04-22T12:44:00.000+02:00

Montag am breen
Fick halvoffentlig skit för det där med barbro av de andra i ledningsgruppen, var någonting med byråidentiteten, oansvar i allmänhet och en tung röd post i det brutna räkenskapsåret. Det är aldrig ENS fel att TVÅ separerar - horan var illojal och dessutom repig – försökte jag, men Sur-thompa drog inte ens på mungipan. Som om jag bär något ansvar för att hans Pernilla släta på mig helt öppet förra nyårsafton.

Via direkt
Försökte visa initiativ och framåtanda genom att städa kontoret, smågnolandes la Dolce Vita. Annsofi skrattade och som en djävla idiot börja jag göra piruetter med Nilfisken. 3 meter sugslag ger en brutal täckning och som om inte det vore nog så lossnade sugstycket ( en sån där billig ljusblå Brolinare) och sköt som en projektil rätt på min macciato. Tack och lov överlevde Vaion. Tog tidig lunch med Ann-Sofi och Patriks brunfläckiga WE-jacka. Skulle nog gå att fixa trodde kemtvätten. Hon är förresten inte prao – hon är praktikant.

Mucus in repetans
Anna var förresten sval häromdagen, trots ett pedagogiskt berättade om skillnaden mellan virus och bakterier, trots ett haussade av mitt pigga immunförsvar som jag hävdade till och med stått pall en HIV-attack. Hon bara glodde tillbaka, kattlikt och kallt på något sätt och då menar jag inte Simba. Jag menar Scaar.
Det är lågprofil som gäller nu. Små fika och var allmänt trevlig, inge psyk alls nästan Det var mer Hassekompis, såg du Robbinson finalen, ashmi har slut på räksalladen och sånt där. Kunde till och med skämta om barbro. Middag och två ales på O’learys. Det är en dag i morgon också.

Gärningsmannaprofil

2004-02-22T12:32:00.000+01:00

”Kvinna”,sade LeifGW inledningsvis. Föga djärvt. ”21-28 år, pågående fil kand på Stockholms U i antingen kulturgeografi eller sociologi med minst 10 poäng i feministisk filosofi eller ekonomisk historia” Civilstånd, frågade jag? ”Sambo, sedan 2-3 år, något äldre man, inga barn, allergisk och rätt bitter PMS.” Vad tusan har det sista det med saken att göra, frågade jag. ”Fråga David, hennes kille, sade LeifGW och log snett. ”Damcykel från 60-talet” fortsatte han och petade bort en bit nori-sjögräs mellan tänderna. ”Smygrakar bikinilinjen. Ladyshave.” Nu garvade han öppet. Först då förstod jag ironin.

Eva Ps.Percy - du är min sena kvälls stora fniss och ett livelixir för copytrötta ögon och axlar. Var bor du? Är du ledig? Lämna oss aldrig. Hehe. Puss, Eva

Eva, visserligen är jag, som representant för det lättmanipulerade könet, ruggigt mottaglig för smicker. Å andra sidan kan jag säga så här (och det här är inte enbart skryt), efter studsmattegrejen har jag inte direkt saknat erbjudanden. Dessutom känner jag en djup skepsis till att inleda en relation på grundval av att vara någons ”stora fniss på kvällen”. Det ligger bara ett par veckor och en pinsamt hastig och tafatt sexualprestation från att du tillåter en epitetsglidning till ”Percy - mitt livs största skämt” under fredagsölen på La Frouge inför ditt kvinnliga nätverk av singlepumor. Jag skulle aldrig klara det. Blotta tanken framkallar ögonlockstics så att jag har svårt att se vad jag skriver.

Ett skitbra recept

2003-08-22T12:25:00.000+02:00

Jag har en enkel levnadsregel, förutom den att alltid äta en groda på morgonen för att sedan kan dagen bara bli bättre, och det är att man aldrig ska göra sin mamma besviken. Här kommer därför en sån där flummig metafor, mer eller inspirerad av verkligheten, men ändå med en högst aktuell sensmoral.
För inte så länge sedan så mötte två av mina mer udda intressen varandra på ett märkligt men ändå ordnat vis. Min halverotiska envägsrelation med mat-Tina ställdes mot min fascination för tarmsystemets komplexa uppgifter. Tina inspirerade och jag laborerade; färska pilgrimsmusslor marinerade i lime, vitt portvin och farinsocker halstrat bara ett par minuter i hög värme över stenkol. Till detta färsk mandelpotatis, aïoli, kokt sparris och en torr Riesling, avrundat med lingonparfait och en tequila sunrise, som i sammanhanget kan ses som vulgär men trots detta god. Ok, två kanske det blev.

Sedan smög jag in till grannens jättestudsmatta och började bygga mitt eget varumärke i grannejden. Cirka 90 pannor ger en bra retur om man bara träffar den lilla mittringen. Min special är nog spikhoppet även om jag även behärskar kanonkulan och udda volter. Jag höll väl på i en dryg kvart och vid det laget var tinningsflikarna blanka av svett och myggorna som galna (även en del grannfruar visade intresse) av den exotiska mixen av medelålders feromoner och sydländska aïolirapar. Rätt vad det var gjorde jag en tjurrusning, in i mitt hus, låste dörren och tog en snabb kall dusch; svepte två samarin och kröp ner mellan svala lakan, nöjd och belåten med att nu hade åtminstone jag gjort vad jag kunnat för att blanda mixen. Resten av experimentet var bortom min kontroll.

Jag hade nästan glömt bort det hela dagen efter. Inga särskilda signaler gjorde sig påminda. Det var först halvvägs in i DN:s söndagskryss, efter två koppar 100%ig arabica och med en catch under läppen som det mullrade till. Jag rörde mig då, inte som väntat till badrummet, utan till den finurliga uppsamlingsanordning jag förberett kvällen innan, konstruerad av en halvtaskig brassestol med central reva, två rullar bakpapper och en banankartong av märket Fyffes.

Även om jag anser att detaljerna är det som tillsammans utgör helheten så vill jag förskona er från delar av forskningsresultaten. Jag kan i alla fall säga så här: det här är forskning som inte bör upprepas i onödan. Ett annat sätt att utrycka det är att det var rätt äckligt. Jag försökte vara metodisk men i avsaknad av struktur och fasthet gjorde till slut att jag fick gå direkt till konklusionen, som även ett proffs som mat-Tina skulle instämma i. Det var omöjligt att fastslå vad som var pilgrimsmussla och vad som var sparris. I ett hörn kan jag sträcka mig till att det var aïoli-likt. Till konsistensen vill säga, färgen var en annan, i flera nyanser av denna kulör dessutom.

Sensmoralen i denna berättelse är inte helt olik Vigs mammas, även om hon (enligt Vigs) använt omskrivningar och mildare ordval för att återge sanningen. Precis som i fallet med min mage så tycks ledarsidan följa exakt samma grundläggande lagar. Det tycks inte spela någon roll att man tränat massa gånger tidigare, att receptet kommer från erkända auktoritet och att ambitionerna är de bästa. Det som kommer ut är ändå skit. Trösten för alla oss som fastnat i en analutvecklingskonflikt är väl att vi tycker att det är roligt.