Guds brandgula pekpinne

Nyfrälst korkade jag upp en chateau musar i min ensamhet, arrangerade knippan morötter som en fiberrik guldkalv på ett lite altare, gjorde hälsningen till solen och kände mig allmänt andlig. Ett par timmar senare var jag inte bara öm i kroppen utan dessutom en smula dragen och hungrig nog att hugga in på allt med glykemiskt index över fem. Efter att kalvbrässen tog slut i går, gapade resten av kylskåpet tomt. Kapris blir man ju liksom inte mätt på. Jag föll snabbt och handlöst längs Maslows behovsstege och efter en kort mental kamp rykte jag åt mig knippan. Jag önskar jag kunde säga att jag skar den i små kuber, ångkokade, lättwokade och marinerade dem i hallonbalsamvinäger, färsk timjan och flingsalt över natten, men så är inte fallet. Tänderna malde som på en bäver, cha, cha, cha, två kilo på mindre än en kvart. Ett djur och guds skapelse.