Percy – grovanalyserar

Live from Vimmerby
Grovt sett kan man dela in människor i två grupper: de som när de spelar Pictionary och drar ett kort med Astrid Lindgren snabbt skissar en bild på en fräknig jänta med långa flätor och en apa på axel, samt de som inte gör det. En representant för den senare gruppen mötte jag i lördags. Av någon anledning slutade hon (Nr 3, förlöjligande) inte rita trots uppenbar förlust utan fullföljde det abstrakta skissandet under djup koncentration och allmän gamman. Vi andra skrek och fnittrade om vart annat. Det, mina vänner, var en slag samtidssurrealism.

Percy – hänger ut

All makt åt Tengil, vår befriare
Si så där 350 gissningar senare gav vi upp och häpnade över det självklara svaret, att den brännskadade amöban (håll i er) var en skorpa. Ni vet Skorpan, den lilla obetydliga fikusen till antihjälte i Bröderna Lejonstjärt. Därpå följde en lång argumentation och försvar av logik i allmänhet och artisteriet i synnerhet som mynnade ut i att Skorpan var den självklara kollektiva nämnaren i begreppet Astrid Lindgren. Sånt är ju kul när det är fest, i synnerhet om man är i andra laget, men har förstås en serös underton.

Ja, vad är det för konstigt med Sofia?

Om man ignorerar de psykiatriska larmklockorna finns det ändå en lärdom förstås, som alltid. Min hypotes att samhället befolkas av en kader untouchables, de som i egenskap av sina abstrakta associationsbanor helt undgår att triggas av mainstreamkampanjer och mycket annat också för den delen. Men även knäppgökar konsumerar. Här behövs det bara starkare doningar, och utifrån den tanken håller jag på att etablera min egen låda, någonting i still med Percys – obegripliga budskap för obegripliga människor. Jag siktar på cirkus en 10 procentig marknadsandel. Så många är de minst, vissa dagar kryllar de av dem.

Percy – blottar klyftan

Så snygga och coola, undrar om de är riktiga

Apropos knäppgökar. Det fina i kråksången är att det går att återvända det mesta av den kreativa processens mest bisarra avarter – jag har sparat i många år. Tänket går hem klockrent hos kund. It's a cant fail situation. Fattar de inget är det bara en bekräftelse på deras normalitet och mottagarens särart, ett litet kejsarskläderknep, men wattafak. Första knäcket är redan på repro, och utan att säga för mycket så involverar det ett stort flygbolag och mina skinkor. Lite falurödfärg och så potatisttryckstekniken. Som fjärilar sa kund. Eller skitbra sa jag. Håll ögonen öppna!

Percy - på Guds sida

Me, George Dabbeljo and I
Jag har tänkt en del på det här med intelligent design, och låt mig då först understryka att jag hittills levat mitt liv som rent allmän nihilist och dessutom, efter många år i branschen, sparsamt nyttar ordet intelligent överhuvudtaget. Kombinationen intelligent och design klingar rent av falskt i mina öron. Intelligens antyder en önskvärd riktning, medan design som företeelse rör sig i Hegelska cykler utan absolut mening eller mål. Sån är jag helt enkelt. Kärv och rättfram mot det mesta, till om med om det handlar om estetik eller naturen själv.

96 % schimpans

Döm därför om min förvåning när jag i lunchtid häromdagen tvärsade genom Humlan upp mot Östermalmstorg och Sibyllegatan, när som jag av en ingivelse från ovan beslöt mig för att gena genom Hallen förbi Gerdas för ett par havskräftor och ett glas halvtorr Chablis, eller två. Eftersom blotta anblicken av sadel, fasan och Östermalmskärringar kan få det att vattna sig i munnen på mig så lovade jag runt lite grand på måfå mellan stånden för att uppskatta utbud och allmän efterfrågan. Slutligen blev det stopp vid JE Olson & Söner och Frukt. Mitt framför det dukade bordet, fullt av saftiga bananer och annat, blev jag stående.

Percy – saved

För att göra en lång historia kort så skyltade de även tvåkilos-knippen kravodlade Hemsemorötter, frodiga och nymullade i sin natur, varpå jag och trängde mig fram och impulsköpte en knippa. Väl hemma i köket vägde jag den största av dem i handen; åtta stycken var det, vilket ger 250 gram styck i snitt enligt min Casio fx-82. Präktiga krabater, väl ämnade som gudomligt hån och lättsamma lekar, tänkte jag i samma ögonblick som jag slogs av Herrens gudomliga pedagogik. Att evolutionen blint skulle främja en fet och saftig solitär rot, söt i fruktkroppen och till detta i färgen orange, framstod plötsligt som ett självklart gudsbevis.

Guds brandgula pekpinne

Nyfrälst korkade jag upp en chateau musar i min ensamhet, arrangerade knippan morötter som en fiberrik guldkalv på ett lite altare, gjorde hälsningen till solen och kände mig allmänt andlig. Ett par timmar senare var jag inte bara öm i kroppen utan dessutom en smula dragen och hungrig nog att hugga in på allt med glykemiskt index över fem. Efter att kalvbrässen tog slut i går, gapade resten av kylskåpet tomt. Kapris blir man ju liksom inte mätt på. Jag föll snabbt och handlöst längs Maslows behovsstege och efter en kort mental kamp rykte jag åt mig knippan. Jag önskar jag kunde säga att jag skar den i små kuber, ångkokade, lättwokade och marinerade dem i hallonbalsamvinäger, färsk timjan och flingsalt över natten, men så är inte fallet. Tänderna malde som på en bäver, cha, cha, cha, två kilo på mindre än en kvart. Ett djur och guds skapelse.

Percy – menar inget

Early, grey

Klockan 6 på morgonen vaknade jag av att det mullrade till i kistan, rackarns till dåligt kaloriinnehåll i mat får man nog leta efter och eftersom cellulosa är och förblir icke nedbrytningsbart för veka magar drog jag efter klosettbesöket på mig träningskläder på jakt efter ätbart. Thanks heaven – halva priset på gårdagens muffins – åtta stycken för symmetrins skull – och en nydragen java återställde den gudomliga balansen. Nu var det tänkt att det här skulle mynna ut i någon slag visdom, men faan vet om det gör det. Tror jag stannar här. Betraktelser kan också vara som livet självt – blinda utan varevig mening eller mål.

Percy – non-ignorant

Låt mig istället berätta om livet på kontoret hemmavid.
Lotta och jag har en slags Hampus och Fideli-grej, det vill säga det gäller att anta och bemästra utmaningar för att få sin belöning. Till saken hör att leken inte pågått så länge och det har uppstått osäkerhet i den vita stenens beskaffenhet. Och eftersom Lotta är witty, singlepuma och har någonting som glittrar i ögonen, har fantasin förvridit mitt sinne. Och som den alfa-hanne jag är, apar jag mig mer en lovligt. Ou ou.
Utmaningen i förra veckan var löjligt enkel. Att under en dag avsluta varje vederhäftigt påstående med bisatsen - äh, jag bara tramsar. Börja med en morgonfika, in och fjöla i receptionen. ”Jag skakar bara sjutton gånger” skrek jag så det dåna, klev ut ur toan, viftade med mina blöta händer (pappershandukarna var slut) och vinkade glatt åt de tre nyinklivna uppdragsgivarna från ett mellanstort svenskt företag. ”Äh, jag bara tramsar” sade jag, sällsamt uppriktigt och helt förenligt med spelreglerna.

Percy – fabulerar…

…och viker ned sig

Sen var det lunch. ”Åtta flaskor chateau vadeau och sex glas” sade jag till vår servitris och insisterade på att beställa pekinganka, trots att den inte stod på alacarten. Conny servitrisen (det är sant) fnittrade så nackhåren reste sig och när jag resolut avslutade denna bisarra monolog genom att ta mitt förnuft till fånga och trots allt beställa en dagens, med tillägget ”äh, jag bara tramsar” så glittrade det till även i Connys ögon. ”Jag bara tramsar” sade jag då med lite mer indignation och intonation, vilket föga tycktes ändra Connys nycementerade förutfattade meningar.

Scandic Hotel

Eldprovet var ändå eftermiddagens kundmöte, som enligt dagordningen handlade om strategi. På neutral mark med halva ledningsgruppen. Lotta var visserligen inte med, men var lovad rapport via Cilla – mao – det här fick jag inte sumpa. Tog lead direkt, spände ögonen i marknadschefen och sade: ”I ärlighetens namn. Du kommer inte tycka om det här, men vi kommer att ta bra betalt för att såga er vid fotknölarna. Ni saknar proaktivitet, fokus och creative management.” Jag luta mig tillbaka och skulle just kamma hem den vita stenen. Men tungan kändes som en daggmask i Sahara. Han bara såg på mig. Svalde och nickade. I en evighet.

Percy – coorporate bullshiter

And on and on and on I kept going. Det poppade upp ord som CRM, content, developers osså några win-win, komma på banan och use the obsticles to our advantage. Cilla nådde inte mina smalben men hade pupiller som efter 2 gram kola och den där ”vad i helvete Percy”-minen som är så charmig ibland. Och ibland inte. Referat fångar inte själen i ett ögonblick, men det här mina vänner, var när Percy sålde in tramset på högsta ledningsnivå, och efteråt fick skaka en fuktig högernäve av en tillintetgjord marknadschef som var fylld med sado machokistisk tacksamhet. Patrik var fly förbannad när han fick höra och Lotta bara glittrade och gav mig något retsamt som hon kallade för energimassage under vilken hon förklarade att jag inte alls klarat uppgiften, samtidigt som hon tryckte ett pekfinger djupt ömmande triggerpunkt. Men kontot ser ut att växa, och det, mina vänner, är hur man bygger välfärd nu för tiden.