En fredag, mitt i livet

Amiral - Uppställning
Det var väl lite krystat att korka upp tre flaskor Dompan redan klockan 15, men det var Ann-Sofies sista dag och dessutom hade vi fått ok på ytterligare ett års lågenergiretainer med högtrycksfaktuering samtidigt som Thompa var i Götet hela dagen, vilket sammantaget var tre goda orsaker för att sörja och fira lite i nämnd ordning. Och eftersom skumpa är så lättflyktigt bar det sig inte bättre än att fredagsbrölet på lokal drog igång sisådär klockan 16:30. Hoppsan, hoppsan.

Överstelöjtnant – höger om marsch
Jag fnissa och stojja på vägen dit och gjorde en skrämmande levande tolkning av Allram och Chet till Ann-Sofies stora förtjusning, och vid det här laget kändes Nilfiskhistorien som en annan tid, ett annat liv. Vifta lite med det inplastade dykarcertifikatet på plats och skrek ”jag bjuder” och gjorde kvällens mest udda beställning: fyra glas vin, två röda, två vita, 4 olika flasköl två par shots med nått godis i, två paraplydrinkar och 5 chilinötter på en gång. ”O nu grabbar får ni beställa vad ni ska ha”, sa jag på knorrig skånska, vilket föll väl ut. Som vanligt.

Major - lystring
Sen drog jag de enkla reglerna. Du får den, du får, den, du får den, du får den, du får den (ja ni fattar principen) drick och återkoppla till politiken, som var kvällens tema. Blev en paraplydrink och en turkiskpeppar kvar på bordet eftersom jag räknat fel. Slog direkt ann tonen och hällde i mig mina först och snärtade snabbt ur mig Anitra Steen och Anitra Steen. OK, känns djävligt okreativt så här i efterhand, men försök själva att harpla ur er en folkvald n….r (censur – rädd för PO) under press och salongsberusning.

Sergeant - attack
Inte blev det bättre när Patrik, oförlåtligt osolidariskt, grimaserade som en citronmarinerad Gun Hellsvik ”amenjerejnångångPercy-dueblandvännernu” varpå jag i en uppgiven och försvarsinriktad gest råkade – jag säger det igen: råka=ej meningen - välta Evas rödvinsglas rätt över Johanna. ”Gudrun Schyman”, skrek jag nästan lite väl kvickt och fyndigt och pekade mot Johannas rödbestänkta skrev i ett desperat försök att vända det hela till min fördel.

Officersaspirant – håll flankerna
”Djävla idiot” skrek Johanna och tog i sin tur Evas halvfulla vitvinglas och brutalskvätte tebaks i ansiktet på mig och på Dahlinskjortan, ungefär lika moget som en treåring. Svalde förtreten, pröjsade Johanna en taxi hem, och bad uppriktigt om ursäkt borta vid gardroben, men fick inte kindpussas, vilket jag känner lite oro inför. Kort därefter och utan föraning droppade Patrik, Eva, Karin, Lotta och de andra av, med någon slags bra-jobbat-PG i blicken. Men AnnSofi satt kvar, gud ske pris.

Plutonsbefäl -
Lugna ned mig lite och vid det här laget var hon läcker. Hade en V-ringad T-shirt och något slags brett, åtsittande sammetshalsband som fick mig att gilla både hundar och kaniner på en och samma gång trots att jag är pälsallergiker. ”Fan, Ann-Sofi, hur tycker du att det varit då, hos oss” fråga jag och vinkade till mig servitrisen och beställde två tigershrimps och en flaska Thelema Chardonnay eftersom det både knorra i magen och jag var rädd att tappa flytet.

Gruppbefäl - Bombkriegen
Hon bara log ett bländvitt leende, tände en mentol, lutade sig fram och tryckte sina mjuka läppar mot min panna, tömde sedan lungorna i en djup och lycklig suck, granskade mig under de perfekta ögonbrynen och sög i sig min själ. Jag konstpausade i säkert två minuter. Det här skulle ske med finess och ackuratess. Beckham. VM. Straff – ni vet. Jag börja med att ta sats: ”Fan, vi skulle starta något ihop du och jag, en liten byrå med hög kreativitet, små omkostnader, stor frihet” tog en klunk ”kan säkert köra en Rönnbergare och ta med mig ett par kunder och du har lärt dig allt så himla snabbt”, vilket under omständigheterna var rätt många små lögner i en och samma utläggning, men jag distraherades på nått vis av hennes glittrande ögon och den avgrundsdjupa klyftan mellan de balkonerade brösten.

91:an Förrädare
Hon log. ”Kanske det Percy” drog ett nytt bloss varpå hennes mobil utan föraning frenetiskt börja härma RobbieWilliämska tongångar. ”Nej vi sitter inte i baren utan i restaurangdelen” åsså börja hon plötsligt vinka och vifta till mot någon tvärs över lokalen och i stora kliv i superbylsig jacka kliver en gymnasist i fjunmusche och överväxt Adaktussonfrisyr fram och börjar oblygt kramas och trycka sin tunna överkropp mot Percys toppiga julklappar. Jaha – Tobbe, som pluggar media och kommunikation från ingenstans på 0,1 sekunder och lika påtagligt oönskad som en övermogen finne i röven på ledningsmöte. Nehe – jag ville inte hänga med vidare. Javisst – det är klart vi ska höras. Kram och hej. AAAAAAAAAAHHHHHHH

Kanonmat
Dahlinaren luktade lite surt men lik förbannat gick jag utan jacka för att den skulle torka och för att minska risken för härdsmälta. Huttra till vid Norrmalmstorg och drog på jackan. Stanna till vid Kaffet när jag såg Fadde i dörren, gled före i kön och småsnacka lite, OK på fasttrack (IOweUoneF) och uppenbart lite bättre till mods klev jag in och småtrallade ”freedom just another word for nothing left to lose”. Spana ganska direkt in Charlotte vid baren, som förutom att vara en lagom bekant AD, PL och CD även är en så kallad singelpuma 85C+, men som för kvällen skulle få ikläda sig rollen som haltande antilopföl.

Skendöd
”Lotta” (hon kallas så) sade jag, ”du är mitt sista hopp” vilket speglade såväl uppgivenhet som uppriktighet. Tiden var knapp och jag lade armen om henne direkt och lät högerhanden kupa sig över nått varmt, mjukt och runt. Lite kärvänligt, liksom. ”Percy” sade hon och lösgjorde sig bestämt och tog ett steg bakåt. ”Vad är det du har i pannan?”. Sakta gled min blick mot barspegeln och långsamt tydliggjordes en främling med sladdrig fuktig skjorta, röda ögon, rufsigt hår och ett blodrött eldsmärke i form av en pussmun på den höga pannan.


CPR
EP hade de trott först. EP som i grand mal, men då brukar man inte kunna prata som jag gjorde tydligen. Däremot så stämde urinavgången med diagnosen, men alltså inte snörvlandet och skriken. ”Hora” Upprepade gånger och otrevligt, från golvet. Kräktes tydligen också. Enligt uppgift taxi hem när magen och gallan var tömda. Och plånboken. Synbarligen jag kom hem. Uppenbarligen kom jag in. Av allt att döma lever jag. I alla fall.


Helvitti
Dubbel förlust. Har tappat dykarcertet.