Ett skitbra recept

Jag har en enkel levnadsregel, förutom den att alltid äta en groda på morgonen för att sedan kan dagen bara bli bättre, och det är att man aldrig ska göra sin mamma besviken. Här kommer därför en sån där flummig metafor, mer eller inspirerad av verkligheten, men ändå med en högst aktuell sensmoral.
För inte så länge sedan så mötte två av mina mer udda intressen varandra på ett märkligt men ändå ordnat vis. Min halverotiska envägsrelation med mat-Tina ställdes mot min fascination för tarmsystemets komplexa uppgifter. Tina inspirerade och jag laborerade; färska pilgrimsmusslor marinerade i lime, vitt portvin och farinsocker halstrat bara ett par minuter i hög värme över stenkol. Till detta färsk mandelpotatis, aïoli, kokt sparris och en torr Riesling, avrundat med lingonparfait och en tequila sunrise, som i sammanhanget kan ses som vulgär men trots detta god. Ok, två kanske det blev.

Sedan smög jag in till grannens jättestudsmatta och började bygga mitt eget varumärke i grannejden. Cirka 90 pannor ger en bra retur om man bara träffar den lilla mittringen. Min special är nog spikhoppet även om jag även behärskar kanonkulan och udda volter. Jag höll väl på i en dryg kvart och vid det laget var tinningsflikarna blanka av svett och myggorna som galna (även en del grannfruar visade intresse) av den exotiska mixen av medelålders feromoner och sydländska aïolirapar. Rätt vad det var gjorde jag en tjurrusning, in i mitt hus, låste dörren och tog en snabb kall dusch; svepte två samarin och kröp ner mellan svala lakan, nöjd och belåten med att nu hade åtminstone jag gjort vad jag kunnat för att blanda mixen. Resten av experimentet var bortom min kontroll.

Jag hade nästan glömt bort det hela dagen efter. Inga särskilda signaler gjorde sig påminda. Det var först halvvägs in i DN:s söndagskryss, efter två koppar 100%ig arabica och med en catch under läppen som det mullrade till. Jag rörde mig då, inte som väntat till badrummet, utan till den finurliga uppsamlingsanordning jag förberett kvällen innan, konstruerad av en halvtaskig brassestol med central reva, två rullar bakpapper och en banankartong av märket Fyffes.

Även om jag anser att detaljerna är det som tillsammans utgör helheten så vill jag förskona er från delar av forskningsresultaten. Jag kan i alla fall säga så här: det här är forskning som inte bör upprepas i onödan. Ett annat sätt att utrycka det är att det var rätt äckligt. Jag försökte vara metodisk men i avsaknad av struktur och fasthet gjorde till slut att jag fick gå direkt till konklusionen, som även ett proffs som mat-Tina skulle instämma i. Det var omöjligt att fastslå vad som var pilgrimsmussla och vad som var sparris. I ett hörn kan jag sträcka mig till att det var aïoli-likt. Till konsistensen vill säga, färgen var en annan, i flera nyanser av denna kulör dessutom.

Sensmoralen i denna berättelse är inte helt olik Vigs mammas, även om hon (enligt Vigs) använt omskrivningar och mildare ordval för att återge sanningen. Precis som i fallet med min mage så tycks ledarsidan följa exakt samma grundläggande lagar. Det tycks inte spela någon roll att man tränat massa gånger tidigare, att receptet kommer från erkända auktoritet och att ambitionerna är de bästa. Det som kommer ut är ändå skit. Trösten för alla oss som fastnat i en analutvecklingskonflikt är väl att vi tycker att det är roligt.